Inte nog med att jag har huvudrollen i mitt liv - jag är regissör också

Inte nog med att jag har huvudrollen i mitt liv - jag är regissör också. Så står det i den fina lilla tänkeboken av åländska författarinnan Pernilla Lindroos . Jag tänker att det är en sanning med LITE modifikation. Visst är det så att vi i mångt och mycket kan påverka och regissera vårt liv. Vårt livs teater gestaltar sig olika beroende på vilka arenor vi väljer att spela på, vilka med- eller motspelare vi väljer, och vilka olika livsval vi gör, men det är också väldigt mycket som vi inte kan regissera. Livet kan drämma till ganska rejält emellanåt, ibland helt utan förvarning, och då gäller det att ha god improvisationsförmåga i den där teaterföreställningen som är livet. Slutet på pjäsen kanske inte alls blir som vi hade tänkt oss.

Jag fick anledning att fundera på det här alldeles nyligen när jag hade 50-årigt studentjubileum. En del av er kanske såg att jag bjöd på glutenfria studentskor min studentdag till ära. Vi var 28 personer från två parallellklasser som hade slutit upp för att träffas och minnas, gå rundvandring i vår gamla skola, fika på anrika Fågelsången, och äta buffé på von Kraemers. Vi var 49 från början, men 5 hade avlidit, några hade förhinder av olika slag, och några hade överhuvudtaget inte svarat på inbjudan. Några hade kommit resande lång väg och en klasskamrat hade vi med oss på Skype från USA.

Att träffas och jubilera var både väldigt roligt och samtidigt lite vemodigt. I vanliga fall lyckas man ju ganska framgångsrikt förtränga att man själv har åldrats - trots knarrande leder, rynkor och skrynkel, och det ena med det andra - men när man träffas och inte har setts på så lång tid inser man att det faktiskt hinner hända en del på 50 år! Tidens tand tuggar olika glupskt på oss, men ingen undgår dess nafsande! Det är naturligtvis många faktorer som spelar in. Gener, hälsa och livsstil, men också livsomständigheter som vi inte kan råda över.Mycket kan vi regissera, men en del av det som händer i livet drabbar oss bara. Helt utan urskillning, logik och rättvisa. Tragedier, sorger, förluster, sjukdomar, besvikelser, misslyckanden, brutna relationer och brustna illusioner. Det är klart att sånt sätter spår!

Under kvällen såg vi också en film från skoltiden, och när jag såg mig själv flimra förbi på duken blev jag nästan lite ömhjärtad. Så ung jag var! Så många planer och förväntningar jag hade! Så mycket jag drömde om! Jag skulle velat ge den unga Kjersti en stor kram och coacha henne en smula. Ge några råd inför den kommande livsvandringen.

Jag skulle uppmuntrat henne att våga mera. Jag skulle talat om för henne att lyssna mer på sig själv och inte försöka leva upp till alla andras förväntningar. Jag skulle ha berättat att man klarar mycket, mycket mer än man tror, och att det inte är ett dugg farligt att misslyckas. Jag skulle ha talat om att man inte ensam kan förändra världen, och att det faktiskt är okej att inte alltid vara så himla präktig och duktig. Jag skulle nog talat om för henne att plikt och ansvar förvisso är nödvändigt och gott, men att det också är tillåtet att vara lite egoistisk emellanåt. Att unna sig och bara njuta av livet. UTAN en massa dåligt samvete.

Men framförallt skulle jag berätta för henne att livet - även om det inte alltid blir precis som man har tänkt sig - kan bli väldigt, väldigt bra ändå! Och jag skulle talat om att det aldrig är för sent att börja om på ny kula och ta tillvara och göra något bra av just den här dagen! Så länge ridån inte har gått ned för gott bjuder livet ständigt på nya möjligheter och nya chanser. Ta dem!

Glad Pingst på er alla!