Visst finns det eldsjälar! Dr Mukwege, syster Angelique och Mama London är tre av dem.

Som ni vet - i alla fall en del av er - växte jag upp på en liten missionsstation i forna Belgiska Congo. Min barndomsbild av Congo är dubbel och komplicerad, med både mörka och ljusa sidor. De mörka sidorna står för den längtan, saknad och övergivenhet som jag som liten kände när jag skickades iväg till en internatskola långt, långt bort och inte fick träffa mina föräldrar och lekkamrater mer än två gånger om året. Men de ljusa sidorna överväger. För mig är Congo ljus, värme, solmogen mango, saftig ananas, rostade jordnötter, dans, trummor, glimmande eldflugor i mörkret, flodhästarnas plaskande vid flodstranden, byresor med mina föräldrar på skraltiga små vägar i ännu skraltigare bilar till avlägsna byar där vi kokade soppa på Primusköket och sov i knarriga tältsängar under myggnätet medan byeldarna började tändas och trummorna rytmiskt började dunka. För mig är Congo en massa färger, smaker, dofter och ljud. Framförallt minns jag skrattet och LIVSGLÄDJEN hos mina afrikanska vänner, trots små omständigheter och fattigdom.

Med sorg har jag under åren som gått följt utvecklingen där mitt älskade Congo steg för steg brutits sönder. Där skolväsendet och sjukvården utarmats, där infrastrukturen gradvis monterats ned, där inbördeskrigen rasar, och där kvinnor och barn brutalt våldtas och stympas - ibland för livet - som ett led i krigföringen.

Det här har pågått under många, många år, och först på senare år har den ofattbart fasansfulla situationen börjat uppmärksammas mer i media. I nordöstra Congo - där striderna härjar som allra värst och där rebellarmén LRA kidnappar, misshandlar, våldtar och dödar kvinnor och barn -  finns ett sjukhus, Panzisjukhuset. Där arbetar sedan många år Dr Mukwege, som är en riktig eldsjäl, och som också är grundare av sjukhuset. Han opererar och restaurerar kvinnornas och barnens söndertrasade underliv, så att de kan fungera igen, och han återupprättar kvinnornas värde. Om de här kvinnorna någonsin kan hitta tillbaka till en glädjefylld, naturlig och okomplicerad egen sexualitet - ja, det vet jag inte om det är möjligt. En annan eldsjäl, Mama London, har startat ett barnhem, där "våldtäkstbarnen" tas omhand medan deras ensamstående mödrar får en chans att utbilda sig och försörja sig, och inte minst att känslomässigt ta till sig de oönskade barnen som är en frukt av de grymma övergreppen.

Ytterligare en eldsjäl, syster Angelique, arbetar också för att hjälpa dessa traumatiserade kvinnor tillbaka till ett värdigt liv. Hon tröstar, ingjuter hopp och mod, visar på möjligheter och ser till att kvinnorna får träffa varandra och utbilda sig, så att de återfår sin självkänsla och på sikt kan ta kommandot över sina egna liv.

Äntligen, äntligen har den här situationen som pågått i det tysta under så många år lyfts upp i ljuset. Äntligen börjar världen inse vad som händer. Doktor Mukwege har fått det s k alternativa nobelpriset, Right Livelihood Award för sina insatser, och syster Angelique har fått Nansen Refugee Award, ett pris som FN:s flyktingorgan UNHCR står bakom tillsammans med norska flyktingrådet.

Läs mer här och här, och ge gärna en gåva du också, antingen till Läkarmissionen som stöder Dr Mukwewe och Panzisjukhuet, eller till UNHCR som arbetar med att ge stöd och hjälp till människor på flykt. Köp gärna boken om Dr Mukweges liv. Den kommer att förändra livet både för dig själv och för de kvinnor som Dr Mukwege så osjälviskt och modigt hjälper. 100 kronor för varje såld bok går nämligen oavkortat till Panzisjukhuset. Alla kan vi inte vara sådana eldsjälar som Dr Mukwege, syster Angelique och Mama London, men ALLA kan vi hjälpas åt att göra världen lite, lite bättre. Din gåva kan göra skillnad!