Sommarens sista dag

Kommer ni ihåg den första sommardagen? När hela sommaren låg framför oss som en oändlig räcka av lustfyllda dagar, med ledighet, härliga upplevelser och förhoppningar. Så fort den gick, sommaren! Idag är det plötsligt den allra sista sommardagen, men nog hoppas jag på många, varma, sköna dagar än. Visserligen är kvällarna ganska mörka, och nog är det kulet ibland, men nej, höst är det inte riktigt än. Och när den kommer på riktigt gäller det att tända mycket ljus och tänka många ljusa tankar för att förjaga mörkret.

Min egen sommar har varit fantastisk, och allt det jag hoppades har faktiskt skett. Den allra bästa sommardagen blev förstås dotter Josefins bröllop med "prins" Anders från Backträsk. Härliga upplevelser blev det också i Luleå, i Värmland, i Tällberg och på Öland.

Nej, jag ska verkligen inte klaga! Nu hoppas jag bara att min axel ska läka ihop fint, så att jag snart ska kunna börja baka och laga mat igen.

Ta hand om er! Här kommer en dikt av en av mina absoluta favoritpoeter Atle Burman. Läs och begrunda!

 

Säj visst är det väl konstigt att sommarens blomma

bara ler fast hon vet att hon snart måste dö,

för att rätt som det är ligger ängarna tomma

och sen är det nära till vinter och snö,

ja hur kan man väl tro på ett mål och en mening

när en sommar så hastigt försvinner sin kos,

och när hösten med mörker och frost i förening

alltför tidigt får ta både blåklint och ros?

 

Kanske står det nåt hemligt och osynligt skrivet

i syrenens och liljekonvaljens doft,

kanske vet både maskros och hästhov att livet

bara skenbart tar slut när en blomma blir stoft,

kanske gullregn och krokus i färger beskriver

det som påskliljan visar med form och gestalt

att det finns nåt som varit och är och förbliver

och är större än sommar och blommor och allt.

 

Kanske gullviva, vallmo och kattfot kan vara

liksom blåsippa, hägg och viol varje vår,

ett slags budskap som ingen behöver förklara

om nu blommornas språk är nånting man förstår,

men då är man nog själv lite släkt med en blomma

som kan tro på en sommar som aldrig tar slut

och kan ana dom ängar som aldrig blir tomma

för att där finns det blommor som aldrig dör ut.

 

Atle Burman

Ur diktsamlingen ”En aning av evighet”