Berättelsen om Hilma - och om hur det murkna och trasiga kan bli helt

Brukar ni lyssna på Sommarpratarna? Jag har bara lyssnat på några stycken i sommar, men när vi åkte på vår lilla Värmlandstripp nyligen rattade vi in P1 och fick in Sofia Helins sommarprat. Sofia är skådespelerska (känd bl a från TV-serien Bron) och hennes fina program handlade om psykisk ohälsa, mörker, familjehemligheter och den farliga tystnaden. Programmet slog verkligen an hos mig. Jag som ägnat större delen av mitt liv till att försöka hjälpa människor att prata om det som skaver, ömmar och gör ont. Jag som tror på att låta trollen spricka i dagsljuset och att sätta ord på alla återhållna och förbjudna känslor av ilska, sorg, vanmakt, förtvivlan, smärta, skuld och skam. Jag som tror på att öppna fönsterluckorna för ett rejält korsdrag, låta frisk luft blåsa ut unkenheten, och låta ljuset lysa upp alla mörka vrår. Jag som tror på att tömma ut det illaluktande varet, rengöra såren på djupet och låta nytt, friskt pulserande blod strömma till för att möjliggöra läkning. Jag som tror på att släppa fram gråten och låta tårarna skölja bort allt det som hindrar en från att se och uppleva det vackra och goda i livet.

När jag lyssnade på Sofia kom jag att tänka på Hilma. Sofias program handlade visserligen inte om övergrepp som i Hilmas fall, men det handlade om vad tystnaden kan få för konsekvenser. Berättelsen om Hilma skrev jag medan jag fortfarande arbetade, och den var införd i landstingets numera nedlagda personaltidning Upptinget. Här kommer den på nytt.

"Får jag låna Dina ögon och öron en stund? Jag skulle så gärna vilja berätta om Hilma.

Jag träffade henne för några år sedan på onkologen. Hilma hade bröstcancer med utbredda skelettmetastaser, och nu låg hon inne några dagar för att få hjälp med sina smärtor och bli inställd på rätt medicin.

Hilma var nästan 86 år, en ”rakryggad ” gammal dam trots att hon nu gick djupt krökt över rollatorn, och med en integritet som nästan gick att ta på. Mjukt, grått, lite tufsigt hår, klara, blå, genomträngande ögon, och kinder tunna och skrynkliga som kinesiskt rispapper.

Jag hade träffat henne några gånger tidigare, korta möten där jag hade hjälpt henne med en del praktiska saker. Nu hade hon bett att få träffa mig igen, och vi satte oss ned mittemot varandra. Hilma var mycket upprörd, och rösten darrade. Hon berättade att hon hade så ont av sina metastaser, men att personalen på det servicehus där hon bodde inte trodde henne och att hon därför inte fick den hjälp hon behövde. Gång på gång upprepade hon samma sak, hon hade så ont, men ingen trodde henne.

”Hilma” sa jag till slut försiktigt, ” kan det vara så att det här påminner Dig om något som Du har varit med om tidigare?” Hon ryckte till och satt tyst en lång, lång stund. Sedan började hon gråta, en tyst och stilla gråt. Tårarna droppade ned i hennes knä. Till slut började hon berätta.

Hilma växte upp i ett mycket fattigt hem, äldst av tre syskon. För att dryga ut ekonomin och få pengar till det nödvändigaste brukade hennes mamma hjälpa till på kalas i ”finare” hem. En sådan kväll när Hilma var åtta år gammal hade hennes pappa förgripit sig på henne. Det gjorde ont och var en alldeles fruktansvärd upplevelse, men till slut hade Hilma lyckats somna. Rädd, förvirrad, trasig. Morgonen därpå hade hon berättat för sin mamma vad som hänt, men i stället för stöd, tröst och förståelse hade Hilma fått både stryk och en rungande utskällning. Mamman trodde henne inte och ville aldrig mer höra talas om något sådant. Dumheter! Lögner! Övergreppen fortsatte, men Hilma stängde till om sina känslor och berättade aldrig mer för någon om det som skedde.

När Hilma var fjorton år flyttade hon hemifrån. Hon arbetade hårt, först som piga, sedan i affär, och studerade på kvällarna. Till slut lyckades hon förverkliga sin stora dröm och bli lärarinna. Först när hon var i femtioårsåldern vågade hon gifta sig, med ”en man som var snäll med henne”. De hade haft det bra tillsammans, men nu var Hilma änka sedan tio år, och levde mest för sina böcker och sin musik.

”Hilma” sa jag sakta och tog hennes hand, ”vad kan jag göra för dig?” Hon torkade tårarna och tittade upp. ”Du behöver inte göra någonting alls” sa hon, ”men tack för att du lyssnade på mig, och tack för att du trodde på mig.”

Åren ristar ringar i våra kroppar, och händelser och upplevelser ristar märken i våra själar. De kan ligga gömda under många år, men när vi minst anar det kan minnena vakna till liv och ärren rivas upp och  börja blöda.  Som de gjorde för Hilma. ”Människor vill berätta och letar hela tiden efter lämpliga öron” läste jag någonstans. Vid det här tillfället råkade mina öron vara de lämpliga, nästa gång kan det var Dina.

Hilma är död nu. Jag vet inte hur hennes sista tid blev, men jag hoppas så innerligt att händerna som skötte henne var mjuka och varsamma, att rösterna som talade till henne var lugna och  vänliga, och att ögonen som mötte hennes var varma och kärleksfulla. Och jag  vill så gärna tro att Hilma när hon summerade sitt liv och lade alla sina upplevelser och känslor i ”livskorgen”, kunde känna att livet ändå hade varit gott att leva."