Caféliv II - Tonår och tidigt vuxenliv

Som jag skrivit om tidigare älskar jag att gå på café, och tänkte fortsätta att berätta om mina caféäventyr.

Nervositet och förväntan låg i luften. Det var tidigt 60-tal och förestående skrivning. Bästisen Ulla och jag satt mittemot varandra på stamstället  – strategiskt beläget mittemot skolan – och tragglade franska verb. Vi hade upptuperat hår och setjumper, tantkjolar och taxklackar, och beställningen var alltid densamma. Kaffe och ”Myrstack”. Cancerfond och antirökkampanjer var okända begrepp, och röken svävade Lutzentät omkring våra unga huvuden. Kaffet kallnade i kopparna medan vi insåg att vi som vanligt borde ha pluggat lite mera. Världen hade blivit lite större, och allt var inte längre gott och oskyldigt. Där borta i Amerika blev president Kennedy skjuten, men livet låg fortfarande framför oss, och vi kände oss oändligt världsvana och vuxna.

Sextiotalet led mot sitt slut, och jag hade redan avverkat några år på Socialhögskolan. Därute i världen avlöste revolutionerna och ockupationerna varandra.. Men inne hos tanterna på Vetekatten var livet oföränderligt, och man lyckades åtminstone för en kort stund inbilla sig att världen var trygg och stabil. Till påsk arrangerades påskliljorna på det runda bordet med de tunga kaffekannorna i silver, till advent kom julstjärnorna, och kaffekopparna byttes ut mot de röda julkopparna. Kanelbullarna var stora och varma och smakade verkligen kanel. Om en tenta varit ovanligt lyckad kunde man festa loss på en Knäckbakelse. Oemotståndliga, men fullständigt omöjliga att äta! Åtminstone med finess.

Nu har Vetekatten byggt ut, sortimentet bytts ut mot trendiga skapelser på höjden, men kanelbullarna är fortfarande stora och varma, och inne i det ”riktiga” rummet med det runda bordet och de nedsuttna sofforna kan man fortfarande för ett ögonblick låtsas att man är ung student och att livet ligger framför.