Det är inte så lätt att vara den jag skulle vilja vara

Idag skäms jag! Jag var införstådd med att jag skulle ha ont efter min axeloperation, och att det skulle vara besvärligt i största allmänhet, men jag hade också intalat mig att jag tålmodigt, stoiskt och med högburet huvud skulle klara av både smärtor och sömnlöshet med glatt humör och ett leende på läpparna. Jo pyttsan!! Igår flippade jag ur fullständigt! Trött var jag efter ännu en sönderhackad natt, och ont hade jag. Inte en människa ringde på hela dagen - inte ens maken och döttrarna, som annars brukar höra av sig flera gånger dagligen - och jag kände mig totalt utlämnad, maktlös och övergiven. När jag äntligen fick kontakt vid sextiden på kvällen, grät jag och skrek så jag nästan skrämde slag på min stackars dotter. Det visade sig att det var fel på telefonen, och att jag hade 15 missade samtal på mobilen, som av outgrundlig anledning och mig ovetandes var inställd på Ljudlöst!
När jag sansat mig inser jag att jag inte alls är övergiven, utan att jag fick det som man brukar kalla "ormhjärnereaktion" - något som nog nästan alltid är fallet när man överreagerar. Helt enkelt något som griper tag i en tidigare känsla av utsatthet och övergivenhet, och som får allt att tippa över. Och jag har ett gäng sådana upplevelser från min uppväxt på internatskola, många hundra mil hemifrån.
Ack ja, det är inte alltid så lätt att vara den människa man skulle vilja vara! Man får försöka göra så gott man kan, och stappla fram ett steg i taget. Ibland krackelerar det, och då får det väl göra det.
Här kommer en liten tänkvärd dikt av Margareta Melin.

Jag borde inte

Jag borde inte
vilja det jag vill
tänka det jag tänker
känna det jag känner,
säger ni.
Också röster inom mig
säger detsamma.

Vad jag har ansträngt mig
att vara en annan:
den jag borde.
Bort med alla borde
som tar mitt liv!

Nu vill jag möta
och lära känna mig själv
utan att värdera,
helt enkelt läsa
den människa som är jag
och ta henne till mig.

Jag tillåter mig
vilja det jag vill
tänka det jag tänker
känna det jag känner.
Djupt i mitt vara
vill jag rota mig,
i den verklighet
som är mig given.

Du - är den du är.
När jag är den jag är
kan jag vara dig
en partner, en vän.


PS Fast lite skäms jag fortfarande. DS