Fågelinfluensa??

Ni som brukar läsa min blogg lite mer regelbundet har väl knappast undgått att förstå att jag varit lite skraltig på sistone. Feber i flera veckor och i flera omgångar, och en hosta som aldrig riktigt vill ge med sig. Det påminner mig nästan om den farsot jag drabbades av för några år sedan.

Våra bästa vänner - tidigare grannar och numera Lulebor - skulle åka på en efterlängtad semestertripp till Provence, där vi hade hyrt ett hus i en liten by. Första dagen var helt fantastisk! Vädret var underbart, och vi var på en härligt genuin marknad, där man kunde köpa allt från äkta provencalska delikatesser - ostar, korvar, oljor, inläggningar, oliver, marmelader - till dukar, kläder och hantverk av alla de slag. Gissa om jag trivdes! Lunch åt vi på en mysig liten resturang vid ett torg, i en av bergsbyarna. Vi åt en helt ljuvlig duva, serverad med en smakrik körsbärssås. Enda smolket i glädjebägaren var duvans alla kompisar, som gaddat ihop sig och skränande och anklagande flaxade omkring våra öron!

Dag två började jag känna mig lite kymig, och den tredje dagens morgon vaknade jag med hög feber, huvudvärk, yrsel, och en hals så sårig att vatten och buljong var det enda jag kunde svälja.

Våra vänner fick roa sig på egen hand, medan maken troget vakade vid min sida. Jag var så sjuk så jag kunde inte ta mig till toaletten på egen hand. Dagen innan vi skulle flyga hem lyckades jag, på ben som mest liknade välkokt spaghetti, ta mig till den rekommenderade öppna läkarmottagningen i byn. Där satt jag uppspetad på en pinnstol tillsammans med några av "urlbefolkningen", som medlidsamt betraktade mig och förklarade hur det hela gick till. Bokade besök till vänster, akuta besök till höger. Jag hostade så att de nästan ramlade av sina stolar, gardinerna fladdrade, och den buckliga, tämligen solkiga, gråblå heltäckningsmattan (!) bubblade upp sig ännu mer. Efter nästan en timme uppenbarade sig doktorn - en förtjusande yngling med bländvitt leende, blekta jeans och uppknäppt skjorta som frikostigt exponerade en brunbränd torso. Hade jag varit yngre och friskare hade jag nog blivit ännu mer knäsvag, men nu var det inte läge för sånt trams!

Doktorn lyssnade, bultade och knackade sakkunnigt på valda delar av min lekamen, smackade bekymrat, skakade på huvudet och beklagade djupt att Madame hade råkat så illa ut på sin semester i hans vackra hörn av världen. Vid några tillfällen avbröts han av mobilen, och av kuttrandet och ordvalet att döma var det inget tvivel om att det var någon mycket närstående person i andra änden av luren. Han fyllde i en massa EU-papper, skrev ut drösvis med mediciner - som jag inte vågade lösa ut eftersom jag inte visste vad det var - och gav klartecken till att jag nog skulle klara hemresan dagen därpå.

Hur jag tog mig hem har jag mycket dimmiga minnen av, men det blev direktfärd till akuten, där jag fick sitta och andas i något slags mackapär för att få luft. Jag var sjuk en månad! Ett tag trodde jag att jag fått fågelinfluensa! Som straff för den där duvan den första dagen! Hursomhelst törs jag aldrig någonsin bjuda på duva. Då vet man aldrig vad som kan hända! Ska jag våga mig på struts? Anka? Kalkon? Nä, jag tror jag håller mig till kyckling. Det brukar gå bra. Recept kommer i morgon! Om jag inte drabbats av svininfluensa p g a all julskinka förstås!