Nej. livet går verkligen inte att regissera!

Egentligen hade jag tänkt att gratta alla Kristinor idag, och ge recept på en krusbärstosca, men jag tror att det får vänta några dagar.

Liksom många andra har jag de senaste dagarna suttit klistrad vid TV-apparaten för att följa och försöka förstå det hemska som hänt i vårt grannland Norge. Som alla andra har jag känt avsky och förfäran. Så ofattbart! Så oväntat och utanför all kontroll! Så nära! Det kunde precis lika gärna ha hänt här hemma! Det kunde ha drabbat oss! Och mitt i all förfäran en oändlig tacksamhet! För precis en vecka sedan var en av mina döttrar i Oslo för att hälsa på en god vän som pluggar där. För precis en vecka sedan traskade hon omkring på de gator i centrala Oslo, där husen nu står urblåsta, och där glassplittret täcker marken. Det kunde precis lika gärna ha hänt då, och jag hade kunnat vara en av de drabbade, de sörjande. Och mina varmaste tankar går till alla dem som på olika sätt drabbats, till dem som själva är skadade och sårade, och till dem som har mist en kär vän eller anhörig. Måtte ni alla få få hjälp, stöd, kärleksfull omvårdnad och tröst så att ni orkar leva vidare och hitta en livsmening trots allt! 

För några månader sedan skrev jag några reflektioner kring just det här, att livet inte kan kontrolleras.

På en bråkdel av en sekund kan livet gå sönder, hela tillvaron ändra inriktning och alla planer och förhoppningar grusas. Skrattet, glädjen och framtidshoppet kan vändas i sorg, gråt, djupaste förtvivlan och en oviss framtid. Och vi står där alla och undrar. Vad var det som hände? Hur kunde det hända? Hur tänkte han? Vad var det som fick gärningsmannen att ta det avgörande steget? Vid vilken tidpunkt tippade det över?

Och jag kommer att tänka på Ludvig Igras mycket läsvärda bok "Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet", som jag läste för en del år sedan. Alla bär vi inom oss potentialen både till goda och onda gärningar. Alla kan vi under speciella omständigheter riva sönder den tunna hinnan och passera gränsen mellan godhet och ondska.

Även gärningsmannen har en gång varit en liten pojke. Han har lekt, haft kompisar, gått i skola. Han har sannolikt en familj och vänner. Han har liksom oss alla haft drömmar och framtidsplaner. Vad var det som hände? Vad gick snett? Varför och när väcktes det oförsonliga och förgörande hatet som fick det att tippa över så till den grad att han tog sig makten att utsläcka hundratals liv och skapa den ofattbara förödelse som blev resultatet. Jag vet inte. Kanske får vi aldrig något riktigt svar på den frågan. Men en sak vet jag, och det är att vi alla har både det goda och det onda inom oss. Det ljusa och det mörka samsas sida vid sida, och hinnan däremellan är tunn och skör. Vi behöver alla - varje dag - bekämpa det mörka och destruktiva inom oss, och försöka vända oss mot ljuset och godheten. Ibland kan ondskan i korta ögonblick tyckas triumfera, men om vi var och en och tillsammans bejakar och odlar värmen, godheten, tilliten, omsorgen och den kärleksfulla gemenskapen, då kan den aldrig någonsin segra!