Människor! Jag upphör aldrig att fascineras av människor, deras livsöden och livsberättelser! Min man påstår ibland lite retsamt att jag är nyfiken. Tja, kanske det. Jag är nyfiken på att utforska, försöka förstå, skapa begriplighet och förhoppningsvis med varsam hand försöka hjälpa människor att hitta sin riktning i livet. Det är väl därför jag arbetat med människor i hela mitt liv! Som kurator inom sjukvården har jag haft förmånen att få träffa så många fantastiska människor och få ta del av deras olika liv och berättelser. Inte en enda livsberättelse är den andra lik! Utan den där nyfikenheten hade det aldrig gått och jag hade nog aldrig orkat. Fast jag föredrar förstås att kalla det människointresse!!
Jag tror att så gott som alla människor har någon form av "livstema" - ett livsområde som man kanske behöver jobba lite extra med under hela livet, och som man behöver reflektera kring för att bättre förstå både sina egna och andras känslor och reaktioner. Har du någon gång funderat över vilket ditt livstema är? Har du någon gång "överreagerat"? Har du någon gång blivit sådär plötsligt och oförklarligt arg, ledsen, besviken, avundsjuk, övergiven, stött, sårad eller kränkt - i en omfattning som inte alls står i proportion till det som egentligen hände? Eller har du kanske mött någon i din omgivning som blivit det. Du har kanske själv blivit utsatt för de där starka känslorna och har stått där som ett levande och förvirrat frågetecken. Vad var det egentligen som hände?? Tja, ibland kan det faktiskt räcka med att man råkar likna någon person i det förflutna, antingen till sätt eller utseende. Eller också råkar man säga något ganska harmlöst som väcker gamla oförlösta känslor till liv. Jag tror att det var just en sån här reaktion som drabbade Hilma när hon inte blev trodd på.
Om du någon gång har varit med om det jag beskriver så är det högst sannolikt att det handlar om en så kallad "ormhjärnereaktion" - eller "reptilhjärnereaktion" som det också kallas - där förnuftet och klarsynen tillfälligt sätts ur spel, och där man reagerar primitivt på en stark känsla. Den känslan är ofta kopplad just till livstemat. Precis när det händer är man inte särskilt talbar, men när man lugnat ned sig lite kan det vara ganska bra att fundera över vad det var som väckte den där känslan, för att bättre kunna hantera liknande situationer i framtiden. De där känslorna och reaktionerna kan nämligen ställa till det ganska rejält för en, både på jobbet, i familjen och i alla möjliga andra sammanhang. De kan göra att man överilat och ogenomtänkt säger upp sig, flyr från relationer eller andra sammanhang, eller i värsta fall att man ger sig på någon medmänniska eller skadar sig själv.
Vad var din uppgift i familjen eller i det sammanhang du växte upp i? Vilken roll valde eller tilldelades du? Var du den duktiga, ansvarstagande, lyckade, "familjens hopp", eller var du slarvern, det svarta fåret, den oansvariga som ingen riktigt räknade med? Var din uppgift att ena, hålla ihop, överbrygga och vara budbärare mellan olika familjemedlemmar, eller kanske att distrahera, avleda och skoja till det om läget blev alltför spänt? Fick du chansen att vara barn och leka, eller tvingades du ta ett vuxenansvar alldeles för tidigt? Fick du utrymme att vara dig själv med alla dina känslor, eller var du tvungen att vara till lags och hålla vissa känslor inom dig? Var du den som hördes och syntes och tog självklar plats, eller drog du dig undan, gjorde dig osynlig och försökte att märkas så lite som möjligt? Blev du förbigången och orättvist behandlad medan andra favoriserades? Var du ett offer och en slagpåse eller kanske till och med en förövare som tryckte ned och satte andra på plats? Blev du älskad och uppmuntrad eller nedvärderad och kritiserad? Var du en kameleont som med alla sinnen på helspänn pejlade in situationer och stämningar och anpassade dig och "bytte färg" för att smälta in och inte få för mycket ljus på dig?
Jag tror att de här olika rollerna - även de lite mer negativt färgade - mer eller mindre uttalade dyker upp även i "friska" familjer, med de allra bästa förutsättningarna, ambitionerna och föresatserna om kärlek, jämlikt utrymme och enighet. Livet ÄR komplicerat, vi är alla individer med olika personligheter och behov, och vi har alla olika förutsättningar. I de allra flesta familjer och andra grupperingar uppstår det förr eller senare krockar mellan olika viljor och behov och konkurrens om utrymmet. Det är nästan ofrånkomligt. Vi strävar alla efter att hitta just vår plats i gruppen, och att upprätthålla någon slags jämvikt.
När man minst anar det kan "gamla" känslor göra sig påminda, även när man tror sig vara färdig med dem och har lämnat dem bakom sig.
Jag vet ganska väl vid det här laget vilka mina svaga punkter är, och vilka livsteman som ibland fortfarande gör sig påminda hos mig. De handlar dels om känslan av att komma i andra hand, dels om rädslan för att göra andra illa och behovet av att vara "duktig" och se till att alla i min omgivning är glada och mår bra. Mina föräldrar var - som en del av er redan vet - missionärer och jag växte upp i Congo på en liten missionsstation. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag alltid kommit i fjärde hand. Först kom Gud, sen kom Baptistsamfundet, sen kom missionen och kongoleserna och sen kom jag. Inte ens en medaljplats! När jag som 8-åring skickades iväg till internatskola och senare som 13-åring skickades till Sverige för att gå i skola medan mina föräldrar fortsatte sitt missionsarbete visade jag aldrig min förtvivlan och min gråt. Den sparade jag tills jag kom fram, men då blev kudden desto våtare. I stället visade jag mig stark, glad och "duktig". Jag ville ju inte att mina föräldrar skulle bli ledsna! Jag förstod att det var tillräckligt svårt för dem ändå.
Missförstå mig inte. Det är inte alls synd om mig! Inte ett dugg! Jag har för länge sedan försonats med det som hände, och jag vet att mina föräldrar älskade mig och gjorde det de trodde var bäst. Jag har lärt mig att hantera de där känslorna och kan idag både möta mina egna och härbärgera andras utan att gå sönder. Men fortfarande kan känslan dyka upp då och då, alldeles oförberett. Men då känner jag igen den, kan till och med skämta om den, och säga till min man (som är den som oftast utlöser den där första känslan): "Nämen hallå där! Second hand Rose! Igen!" Duktighetstemat får jag nog traggla med livet ut, även om jag blivit betydligt bättre på det också!
Om du känner igen något av det här jag skrivit, om du känner att du fastnat i gamla mönster och vill gå vidare i livet men har svårt att klara av det på egen hand, SÖK HJÄLP! Leta upp en klok och erfaren samtalspartner/terapeut som kan hjälpa dig att reda ut och sortera i virrvarret av tankar och känslor, som kan visa på nya strategier och hjälpa dig att göra nya vägval. Frågan är nämligen om du fortfarande vill spela samma roll eller roller, trots att din livsarena idag ser helt annorlunda ut och dina viktigaste med- och motspelare nu är helt andra än när du växte upp? IDAG har du rätt att få leva precis det liv du själv önskar och mår bra av, du har rätt att välja dina med- och motspelare, och du har rätt att välja vilken eller vilka roller du vill fortsätta spela i din alldeles egna livsteater.
Om du orkar läsa lite mer kan du kika in här, där jag skriver om hur svårt det kan vara att nå varandra och förstå varandra - just med tanke på hur olika våra liv ser ut och vilka upplevelser och erfarenheter vi har med oss i vårt livs bagage. Men det går!! Receptet stavas KÄR-lek! Kommunikation. Ärlighet. Respekt. Med de tre ledorden kommer man långt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar