Grodan och åsnan

Har du någon gång hört berättelsen om grodan som ramlade ned i ett krus med grädde och inte kunde ta sig upp? Hon hoppade och försökte, hoppades och försökte på nytt, men förgäves. Hon var fullt och fast övertygad om att det var helt kört för henne. Hon suckade djupt, och började förbereda sig på att drunkna. Men eftersom hon ändå inte hade något annat att göra, började hon simma runt, runt i grädden. Plötsligt upptäckte grodan att grädden hade kärnats till smör, att hon hade fast mark under fötterna, och att hon kunde ta ett skutt upp i friheten.
En annan berättelse med ungefär samma innebörd handlar om åsnan, som hade trillat ned i en djup, men torrlagd brunn. Bonden som ägde åsnan var mycket fäst vid henne, och försökte på alla sätt att få upp henne, men gav till sist upp, och bestämde sig för att göra pinan kort och begrava henne levande. Han började skotta ned sand i brunnen. Obehagligt tyckte åsnan, men fann sig stilla i sitt öde tills hon upptäckte att hon kunde skaka av sig sanden. Hon skakade och stampade till sanden, skakade och stampade, och till slut hade hon både till sin egen och bondens förvåning kommit så högt upp att bonden kunde dra upp henne ur brunnen.
Jag vet inte vilken livssituation just du befinner dig i, om du redan befinner dig på torra land eller om du har ramlat ned i en "bunke med grädde" eller en "brunn" som det känns alldeles omöjligt att ta sig upp ur. Ibland är livet verkligen knöligt, och det kan kännas helt kört. Då skulle jag önska att du sänder en tanke till grodan och åsnan! Fortsätt simma, skaka av dig jorden och stampa vidare! Förr än du anar kanske du upptäcker att marken bär!
En riktigt bra dag och en hoppfull vecka önskar jag dig!