Söndagsfrukost

Nuförtiden är det nästan ingen skillnad mellan vardag och helg, det mesta flyter ihop. Affärer har öppet dygnet runt, och ofta har man kanske extra mycket att göra på helgen för att ta igen det man inte hunnit med hemma under arbetsveckorna.
När jag var liten gjorde man tydlig skillnad, och söndagsfrukosten var något att längta till! Då åt vi frukost i sängen, mamma, pappa och jag. Först åt vi frukt som alltid, mango, papaya, ananas, grapefrukt, banan (vi bodde ju i Congo!). Sedan kom det söndasspeciella, smörgåsar med stekta ägg från våra egna höns. Och så lekte vi att vi var Kung, Drottning och Prinsessa och bodde på ett stort och fint Slott. Med högtidliga miner räckte vi maten till varandra, och talade fiiint, så som i alla fall jag inbillade mig att kungligheter talade till varandra. Pappa som var lite dramatiskt lagd berättade ofta någon egen saga eller fabel som han snappat upp på sina resor runt om i de kongolesiska byarna. Jag kände mig verkligen som en Prinsessa, och blir fortfarande varm i magen när jag tänker på det. Sen travade vi finklädda iväg till kyrkan, där pappa ofta var den som predikade. På söndagarna var han alltid uppklädd i långbyxor, nyputsade skor och "kravatt" - om det så var 45 grader varmt! Mamma hade sin finaste blommiga stass, och själv hade jag nystruken klänning och "trudelutter" i håret.
När mina egna barn var små och jag var ledig försökte jag föra traditionen vidare med ”mysfrukost” och sagoläsning i sängen, även om jag i övrigt inte var så noga med principerna. 

Jag vill absolut inte vrida klockan tillbaka till den tid när man knappast fick sy i en knapp utan dåligt samvete om det var söndag, men jag tror fortfarande att det är viktigt att stanna upp när det blir helg. Unna dig att göra något lite extra, och hämta ny kraft. Att införa söndagsfrukost kan faktiskt göra skillnad!