Det blir inte alltid som man tänkt sig - men det kan bli bra ändå!

Egentligen hade jag tänkt bli läkare. Redan som liten, hemma på missionsstationen i Bendela, radade jag upp mina små kongolesiska kompisar, plåstrade om sår och hjälpte till att pilla ut jordloppor ur deras fötter. Men det blir inte alltid som man har tänkt sig här i världen. Ibland kan det t o m bli bättre.

Mitt i övrigt ganska hyfsade studentbetyg hade en stor och ful plump. Mattebetyget! Fysikbetyget var inte heller så mycket att yvas över! Så mina planer var att hyfsa de betyg som krävdes för att söka vidare till läkarutbildningen. Men, men, först skulle jag sommarjobba som biträde på kvinnokliniken för att skaffa mig lite erfarenhet. Redan då började jag allvarligt tvivla. Mitt första uppdrag var att ta hand om en livrädd, fjortonårig flickunge med långt gången graviditet som skulle genomgå en abort, och förtvivlat grät efter mamma. Jag tröstade så gott jag kunde, jag var ju själv bara arton år. När jag i princip gråtit mig igenom sommaren bestämde jag mig för att ta ett sabbatsår, fundera över min framtid och gå på hushållsskola, en s k "flört- och förlovningskurs". Mina hushållskunskaper var nämligen inte heller så mycket att skryta med efter en hoppig skolgång - än i Sverige, än i Kongo - där jag lyckats undkomma allt vad hemkunskap hette. Så det var ganska behövligt. Tänk, det har jag aldrig ångrat! Visserligen har jag väl inte haft så stor nytta av att kunna vecka örngottsband och ordna små piffiga cocktailmottagninger, men det väckte absolut  mitt slumrande matintresse. Och jag fick definitivt bekräftat att jag nog borde skona eventuella framtida patienter från min framfart! Efter att graciöst ha segnat ned och slagit huvudet i spisen när jag skulle vispa svartsoppa, och lika behagfullt glidit av stolen när jag skulle nacka en redan mycket död tupp, insåg jag att jag nog borde ompröva min yrkesbana. En doktor som tuppar av i tid och otid så fort det blir fråga om lite action är ju inte så mycket att förlita sig på!

Sjukhusvärlden blev det i alla fall, under drygt fyrtio år som socionom och kurator. Det blev med facit i handen ganska bra. Visst har det varit ganska tufft ibland, men jag har fått vara med om så mycket, och jag har framförallt träffat så otroligt många, fantastiska människor, som lärt mig så mycket om livet och mig själv. Och jag tänker inte grubbla över OM jag gjorde rätt. Det blev som det blev! Och förresten, tänk vilken himla tur att jag gick den där hushållsskolan, för annars hade det nog inte blivit något matbloggeri! Och det hade väl varit synd! Och om det kniper kan jag nog fortfarande få till en cocktailbjudning!